Långfärdsskridskor, för första gången. Dag: ett

I lördags tog vi oss ut för att pröva att åka långfärdsskridskor för första gången. Vi hade planerat sen ett tag tillbaka och nu var det äntligen dags. Eftersom vi båda är nybörjare på långfärdsskridskor (dorothea har dock skridskovana) så ville vi åka på en säker (!) is där vi visste att andra var ute och vi har ju varit en del på Hellas i höst så valet var enkelt. På Källtorpssjön vid Hellas så plogar man en bana på 3 kilometer. Dit kan man ta sig lätt med bil och med buss. Jag hade lusläst på internetforum och fattat att det är lös häl som gäller numer, tydligen. D.v.s. Att pjäxan sitter fast endast framtill på skridskon. Det finns en del olika bindningar men framför allt är det “bc-nnn” som tydligen dominerar marknaden. Vi kollade runt på blocket och sökte lite på forum och hittade Jarla Cykel, i norrmalm som hyr ut ett paket med pjäxor, skridskor och dubbar till ett mycket bra pris. Det var Lundhags X-arc pjäxor och Lundhags Exa skridskor. Vi slog till på ett helgpaket.

Sen så har vi lärt oss att man ska en redig ryggsäck, typ 40-liter och med ett ombyte i vattentäta påsar. Så när jag såg den här sköna ryggan blev jag lite sugen. Men jag hejdade mig. Vi hade ju inte ens åkt ännu. Som ni ser så ska ryggan vara konstruerad så att man kan ha ett par remmar i skrevet, som, om man faller i vattnet hindrar ryggsäcken från att glida av. På så vis får man extra flythjälp medan man splattrar sig upp ur vaken.

På Hellas var det smockfullt med folk som åkte skidor och pulka, folk som promenerade, några som badade bastu och massor som åkte skridskor.

Det var underbart väder, runt -11 grader och strålande sol. Våra jackor och Dorotheas hår blev frostiga av våran andedräkt. Dorothea hade ingen direkt svårighet att få till tekniken medan jag kämpade mig runt det första varvet med ont i fötterna och dalande entusiasm. Efter en stund så hände det trots allt något och min tur vände, jag hittade lite form och det gick bättre.

Vi njöt och ville inte sluta. Varv efter var tog vi oss runt på banan och skymningen kom krypandes fast vi fortsatte tills vi knappt såg femtio meter framför oss. Strax innan solnedgången så kom dimman och lade sig på banan och det blev en helt annan stämning än tidigare på dagen. Då och då kom en ensam skridskoåkare fram ur dimman och svepte förbi med ett svisch. Runt femtiden var vi möra och lyckliga. Vi hade ju en till dag framför oss med våra hyrskridskor.

Dela?

•